onsdag 19 september 2012
Ljuger brottslingarna vid Rikskriminalen eller har deras kriminella organisation floppat?
Johan Linander (C) svarar på Thomas Bodströms kritik - Den smutsiga kriminella horungen Thomas Bodström avslöjas
Etiopiensvenskarna
Johan Linander (C) svarar på Thomas Bodströms kritik:
Håll dig till sanningen om Etiopiensvenskarna, Thomas Bodström
Publicerad 19 september, 2012
ETIOPIENSVENSKARNA FRIA Det är trevligt att Thomas Bodström är tillbaka i den politiska debatten. Mindre trevligt är att han drar helt orimliga växlar på en mening lyft ur sitt sammanhang. Jag står fast vid att lagar – även om det är skitlagar – ska vara lika för alla, skriver Centerparitets rättspolitiska talesperson Johan Linander i en replik.
Anledningen till mitt blogginlägg som Thomas Bodström hänvisar till är diskussionen att Johan Persson och Martin Schibbye borde ha dömts annorlunda eller behandlats annorlunda för att de är journalister. Mitt svar är att de borde ha dömts annorlunda, och helst friats, även om de inte hade varit journalister.
Jag börjar med att ta ett längre citat från min blogg (första meningen hänvisar till en ledare i Aftonbladet): ”De har givetvis rätt i att Persson och Schibbyes politiska tillhörighet är oväsentlig, men längre ner skriver Anders Lindberg om att de båda har suttit 14 månader i fängelse för att de har gjort sitt jobb. Så är ju ändå inte fallet. De har suttit 14 månader i fängelse för att de bröt mot Etiopiens lagar. Visserligen riktigt usla, rättsosäkra lagar som dessutom kryddats med falska bevis och en uppgjord rättegång, men man kan ändå inte ha inställningen att den som gör ett journalistiskt arbete ska bedömas annorlunda än om samma brottsliga handling görs utan att det är en journalist. Även skitlagar ska vara lika usla för alla.”
Motsvarande diskussion pågick i våras när Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och två medarbetare dömdes för vapenbrott. Vapnen hade köpts i journalistiskt syfte och därför menade många att de inte borde dömas för det vapenbrott som de hade begått. Men någon sådan straffrihetsgrund finns inte i svensk lagstiftning. Om Thomas Bodström tycker att journalister straffrättsligt ska bedömas annorlunda än andra människor om de utför gärningen i journalistiskt syfte, så kunde han som justitieminister ha lagt fram ett sådant förslag. Men det gjorde han inte.
Efter domen mot Expressen sammanfattade chefredaktören på socialdemokratiska Västerbottens Folkblad frågan på ett bra sätt: ”Journalistiken är en sak. Där agerade Expressen helt rätt. Det blev ett bra och viktigt reportage. Lagen är en helt annan sak. Där finns ingen gräddfil för journalister – och det ska det förstås inte heller finnas. Det finns fall, likt detta, där journalister måste tänja på gränserna för att berätta en sanning. Men då måste vi också vara beredda att ta straffet för det.”
Sverige och regeringen, främst genom utrikesminister Carl Bildt och ambassadören Jens Odlander, har gjort ett utmärkt diplomatiskt arbete för att hjälpa Persson och Schibbye i en svår situation och för att få hem dem så snabbt som möjligt. Jag utgår från att Sverige och landets regering skulle ha agerat på precis samma sätt även om Persson och Schibbye inte hade varit journalister. Eller menar Thomas Bodström att det då inte hade varit lika angeläget att hjälpa de båda?
Det är detta som debatten handlar om och på de väsentliga frågorna har Thomas Bodström inte gett några svar.
Så välkommen tillbaka till den politiska debatten, Thomas. Det är trevligt att du är tillbaka, det finns ju en klar brist på socialdemokratiska rättspolitiska debattörer. Men håll dig till sanningen och påstå inte att jag tycker något som jag absolut inte gör!
Anledningen till mitt blogginlägg som Thomas Bodström hänvisar till är diskussionen att Johan Persson och Martin Schibbye borde ha dömts annorlunda eller behandlats annorlunda för att de är journalister. Mitt svar är att de borde ha dömts annorlunda, och helst friats, även om de inte hade varit journalister.
Jag börjar med att ta ett längre citat från min blogg (första meningen hänvisar till en ledare i Aftonbladet): ”De har givetvis rätt i att Persson och Schibbyes politiska tillhörighet är oväsentlig, men längre ner skriver Anders Lindberg om att de båda har suttit 14 månader i fängelse för att de har gjort sitt jobb. Så är ju ändå inte fallet. De har suttit 14 månader i fängelse för att de bröt mot Etiopiens lagar. Visserligen riktigt usla, rättsosäkra lagar som dessutom kryddats med falska bevis och en uppgjord rättegång, men man kan ändå inte ha inställningen att den som gör ett journalistiskt arbete ska bedömas annorlunda än om samma brottsliga handling görs utan att det är en journalist. Även skitlagar ska vara lika usla för alla.”
Motsvarande diskussion pågick i våras när Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och två medarbetare dömdes för vapenbrott. Vapnen hade köpts i journalistiskt syfte och därför menade många att de inte borde dömas för det vapenbrott som de hade begått. Men någon sådan straffrihetsgrund finns inte i svensk lagstiftning. Om Thomas Bodström tycker att journalister straffrättsligt ska bedömas annorlunda än andra människor om de utför gärningen i journalistiskt syfte, så kunde han som justitieminister ha lagt fram ett sådant förslag. Men det gjorde han inte.
Efter domen mot Expressen sammanfattade chefredaktören på socialdemokratiska Västerbottens Folkblad frågan på ett bra sätt: ”Journalistiken är en sak. Där agerade Expressen helt rätt. Det blev ett bra och viktigt reportage. Lagen är en helt annan sak. Där finns ingen gräddfil för journalister – och det ska det förstås inte heller finnas. Det finns fall, likt detta, där journalister måste tänja på gränserna för att berätta en sanning. Men då måste vi också vara beredda att ta straffet för det.”
Sverige och regeringen, främst genom utrikesminister Carl Bildt och ambassadören Jens Odlander, har gjort ett utmärkt diplomatiskt arbete för att hjälpa Persson och Schibbye i en svår situation och för att få hem dem så snabbt som möjligt. Jag utgår från att Sverige och landets regering skulle ha agerat på precis samma sätt även om Persson och Schibbye inte hade varit journalister. Eller menar Thomas Bodström att det då inte hade varit lika angeläget att hjälpa de båda?
Det är detta som debatten handlar om och på de väsentliga frågorna har Thomas Bodström inte gett några svar.
Så välkommen tillbaka till den politiska debatten, Thomas. Det är trevligt att du är tillbaka, det finns ju en klar brist på socialdemokratiska rättspolitiska debattörer. Men håll dig till sanningen och påstå inte att jag tycker något som jag absolut inte gör!
15 kommentarer
måndag 17 september 2012
Skånska poliser och en jurist fuskade på chefsutbildning - Susanne Gosenius - Lars Hallgren - Magnus Nilsson - Haris Xhemalji - Robert Falk
Bedragare och fuskare (tjänstemän) får jobba kvar vid staten!
En grupp om fyra poliser (Lars Hallgren, Magnus Nilsson, Haris Xhemalji och Robert Falk) och en polisanställd jurist (Susanne Gosenius) fuskade under en chefsutvecklingskurs på Linnéuniversitet i Växjö i våras, rapporterar lokala medier. Efter inlämnandet av en gruppuppgift avslöjades det att de hade kopierat materialet av en annan grupp.
En av de inblandade har blivit avstängd från den fortsatta utbildningen. Rikspolisstyrelsen har genomfört en utredning men kommer inte att vidta några arbetsrättsliga åtgärder mot poliserna.
FUSKARE Nr 1. Juristen Susanne Gosenius (Dalenholm), 1971-06-05. Vellinge Malmö.
(Texten nedan från artikel om hur duktig bedragaren Susanne Gosenius är).
Susanne Gosenius är länsansvarig brottsoffersamordnare vid polisen i Skåne, och hon har utvecklat Skånemodellen.
– Skånemodellen är lite annorlunda utarbetad. Det är ett få antal människor som gör riskanalyserna.
Vi har sjutton stycken brottsoffersamordnare i Skåne som har fått en specialistutbildning. Vi tycker att det är ett oerhört nyttigt och värdefullt verktyg, säger Susanne Gosenius.
Kolla in Susanne Gosenius mamma, Barbara Dalenholm, nedan. 100% Nazi.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Erwin_Rommel
FUSKARE Nr 2. Polisen Haris Xhemalji, Malmö.
FUSKARE Nr 3. Polisen Robert Falk, Växjö.
FUSKARE Nr 4. Polisen Magnus Nilsson, Malmö.
FUSKARE Nr 5. Polisen Lars Hallgren, Skåne.
http://www.divshare.com/direct/19579495-f70.pdf
Continue reading ...
En grupp om fyra poliser (Lars Hallgren, Magnus Nilsson, Haris Xhemalji och Robert Falk) och en polisanställd jurist (Susanne Gosenius) fuskade under en chefsutvecklingskurs på Linnéuniversitet i Växjö i våras, rapporterar lokala medier. Efter inlämnandet av en gruppuppgift avslöjades det att de hade kopierat materialet av en annan grupp.
En av de inblandade har blivit avstängd från den fortsatta utbildningen. Rikspolisstyrelsen har genomfört en utredning men kommer inte att vidta några arbetsrättsliga åtgärder mot poliserna.
FUSKARE Nr 1. Juristen Susanne Gosenius (Dalenholm), 1971-06-05. Vellinge Malmö.
(Texten nedan från artikel om hur duktig bedragaren Susanne Gosenius är).
Susanne Gosenius är länsansvarig brottsoffersamordnare vid polisen i Skåne, och hon har utvecklat Skånemodellen.
– Skånemodellen är lite annorlunda utarbetad. Det är ett få antal människor som gör riskanalyserna.
Vi har sjutton stycken brottsoffersamordnare i Skåne som har fått en specialistutbildning. Vi tycker att det är ett oerhört nyttigt och värdefullt verktyg, säger Susanne Gosenius.
Kolla in Susanne Gosenius mamma, Barbara Dalenholm, nedan. 100% Nazi.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Erwin_Rommel
FUSKARE Nr 2. Polisen Haris Xhemalji, Malmö.
FUSKARE Nr 3. Polisen Robert Falk, Växjö.
FUSKARE Nr 4. Polisen Magnus Nilsson, Malmö.
FUSKARE Nr 5. Polisen Lars Hallgren, Skåne.
http://www.divshare.com/direct/19579495-f70.pdf
lördag 15 september 2012
Martin Schibbye och Johan Persson ljuger mer än Carl Bildt
Lögnarna Schibbye Persson avslöjar sig.
Johan Persson: "Vi vet inget"
Johan Persson: "Vi fick besök av ambassaden varje vecka"
fredag 14 september 2012
Caroline Szyber (KD) om rånaren på tunnelbanespåret - Korrupta rasistiska nazistiska åklagare, poliser och domstolar i Sverige
Caroline Szyber (KD) om rånaren på tunnelbanespåret:
Där medmänsklighet saknas behöver vi lagstifta om civilkurage
Publicerad 14 september, 2012
TUNNELBANERÅNET Filmen där en rånare överfaller en man som ramlat ner i tunnelbanan har spridits som en löpeld. Hur är det möjligt att agera så hänsynslöst? Händelsen visar att den civilkuragelag som Kristdemokraterna länge förespråkat behövs mer än någonsin. Det skriver partiets rättspolitiska talesperson Caroline Szyber.
En man ramlar ner på spåret. En annan man hoppar ner efter honom. Vad som skulle ha kunnat sluta lyckligt – att mannen får hjälp att ta sig upp – slutar tvärtom. Mannen hjälper honom nämligen inte utan rånar honom, hoppar upp från spåret och ger sig iväg. Kvar på spåret ligger mannen som har blivit rånad – och som nu också blir påkörd.
Det enda som kunnat göra händelsen värre är om han inte hade överlevt, vilket han nu lyckligtvis gjorde.
Förhoppningsvis kommer rånaren att åka fast och bli dömd. Det är vad svensk lagstiftning ger utrymme för. Men de flesta av oss anser nog också att det måste vara möjligt att hävda att han gjort sig skyldig till något mer. Att det inte är okej att låta någon ligga kvar där med vetskap om att personen med allra största sannolikhet kommer råka riktigt illa ut. Kanske skulle det vara för tungt för mannen att dra upp honom, eller för farligt att hoppa ner på spåret och själv råka illa ut. De invändningarna kan nog de flesta av oss ha förståelse för.
Men är det verkligen okej att inte försöka påkalla hjälp eller meddela SL att det ligger en person på spåret? Nej, det tycker nog få av oss.
Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa vid sådana tillfällen – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om att du ska behöva avbryta våldsamma slagsmål eller riskera ditt eget liv. Eller bli dömd för att du inte orkade dra upp en man från spåret. Men de flesta av oss kan ta upp mobilen.
Det går självklart att hävda att en lag inte hade hjälpt i detta eller andra liknande fall. En person som är beredd att begå ett brott avstår kanske inte från ett annat brott bara för att det är just brottsligt. Självklart är det så. Moral kan inte ersättas av lagar. Men i vissa fall är det möjligt att stödja moral med lag.
Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra. Vi ska inte ha en övertro på lagstiftning, men samtidigt spelar det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag också att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder.
Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats, men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.
Det är lätt att bli modfälld och uppgiven vid fall som det i tunnelbanan. Det är dock viktigt att påminna varandra om att det också finns många modiga människor. Ibland får vi läsa om dem i tidningar. Personer som gör det där lilla extra för någon – och denna någon kanske är en person de aldrig ens har träffat. Detta är något vi vill se mer av.
Ett sätt är att tydligt i vår lagstiftning uttrycka att det inte är accepterat att vara helt likgiltig inför medmänniskor som befinner sig i en nödsituation.
Förra hösten presenterades handlingspliktsutredningen. Den föreslår tyvärr inte att en så kallad civilkuragelag införs men presenterar hur en sådan kan se ut. En liknande lagstiftning finns i flertalet andra länder i Europa, bland annat Norge, Finland, Tyskland, Frankrike och Danmark. Det finns goda skäl att införa en civilkuragelag även i Sverige. En civilkuragelag är inte ensamt lösningen på problemen med likgiltighet, rädsla att vittna eller rädslan att utsättas för brott eller andra farliga situationer. Men en civilkuragelag är ett sätt att tydligt sätta fokus på att vi människor har ansvar för varandra.
Oavsett är det uppenbart att vi behöver ett levande samtal om vårt ansvar för varandra. Civilkurage kan vi visa redan idag.
En man ramlar ner på spåret. En annan man hoppar ner efter honom. Vad som skulle ha kunnat sluta lyckligt – att mannen får hjälp att ta sig upp – slutar tvärtom. Mannen hjälper honom nämligen inte utan rånar honom, hoppar upp från spåret och ger sig iväg. Kvar på spåret ligger mannen som har blivit rånad – och som nu också blir påkörd.
Det enda som kunnat göra händelsen värre är om han inte hade överlevt, vilket han nu lyckligtvis gjorde.
Förhoppningsvis kommer rånaren att åka fast och bli dömd. Det är vad svensk lagstiftning ger utrymme för. Men de flesta av oss anser nog också att det måste vara möjligt att hävda att han gjort sig skyldig till något mer. Att det inte är okej att låta någon ligga kvar där med vetskap om att personen med allra största sannolikhet kommer råka riktigt illa ut. Kanske skulle det vara för tungt för mannen att dra upp honom, eller för farligt att hoppa ner på spåret och själv råka illa ut. De invändningarna kan nog de flesta av oss ha förståelse för.
Men är det verkligen okej att inte försöka påkalla hjälp eller meddela SL att det ligger en person på spåret? Nej, det tycker nog få av oss.
Kristdemokraterna vill införa en utvidgad skyldighet att ingripa vid sådana tillfällen – en så kallad civilkuragelag. En civilkuragelag skulle göra var och en skyldig att hjälpa en medmänniska i nöd, utifrån situationen och sina egna förutsättningar. Det handlar alltså inte om att du ska behöva avbryta våldsamma slagsmål eller riskera ditt eget liv. Eller bli dömd för att du inte orkade dra upp en man från spåret. Men de flesta av oss kan ta upp mobilen.
Det går självklart att hävda att en lag inte hade hjälpt i detta eller andra liknande fall. En person som är beredd att begå ett brott avstår kanske inte från ett annat brott bara för att det är just brottsligt. Självklart är det så. Moral kan inte ersättas av lagar. Men i vissa fall är det möjligt att stödja moral med lag.
Jag tror att det viktigaste för att få mer civilkurage är just att lyfta upp frågorna om vårt ansvar för varandra. Vi ska inte ha en övertro på lagstiftning, men samtidigt spelar det spelar roll vilka lagar vi har. Om det är tydligt att det förväntas av oss att vi, efter egen förmåga, ska agera på något sätt när en medmänniska är i nöd, tror jag också att det påverkar oss. Naturligtvis är sådant svårt att mäta men vi kan se andra fall där en lag haft en positiv inverkan på attityder.
Ett exempel är det uttryckliga förbud som infördes 1979 mot barnaga. Attityderna till barnaga har förändrats kraftigt. Naturligtvis går det att invända och säga att attityderna kanske ändå hade förändrats, men jag för min del är övertygad om att lagstiftningen och inte minst debatten kring det påverkat människans attityder.
Det är lätt att bli modfälld och uppgiven vid fall som det i tunnelbanan. Det är dock viktigt att påminna varandra om att det också finns många modiga människor. Ibland får vi läsa om dem i tidningar. Personer som gör det där lilla extra för någon – och denna någon kanske är en person de aldrig ens har träffat. Detta är något vi vill se mer av.
Ett sätt är att tydligt i vår lagstiftning uttrycka att det inte är accepterat att vara helt likgiltig inför medmänniskor som befinner sig i en nödsituation.
Förra hösten presenterades handlingspliktsutredningen. Den föreslår tyvärr inte att en så kallad civilkuragelag införs men presenterar hur en sådan kan se ut. En liknande lagstiftning finns i flertalet andra länder i Europa, bland annat Norge, Finland, Tyskland, Frankrike och Danmark. Det finns goda skäl att införa en civilkuragelag även i Sverige. En civilkuragelag är inte ensamt lösningen på problemen med likgiltighet, rädsla att vittna eller rädslan att utsättas för brott eller andra farliga situationer. Men en civilkuragelag är ett sätt att tydligt sätta fokus på att vi människor har ansvar för varandra.
Oavsett är det uppenbart att vi behöver ett levande samtal om vårt ansvar för varandra. Civilkurage kan vi visa redan idag.
Visar 12 av totalt 75 kommentarer.
 |
| |
 |
Mariam Osman Sherifay - Socialdemokraterna - Smuts - Flyktingspolitik - Bofors
Mariam Osman Sherifay (S) om utvisningen av 15-årige Ali:
MP tar inte ansvar för sin egen migrationspolitik
Publicerad 14 september, 2012
ASYLPOLITIK Kritiken mot avvisningen av en afghansk pojke som försökt ta livet av sig har varit hård, bland annat från Miljöpartiets Maria Ferm. Men att flyktingbarn skickas till Italien är en följd av den uppgörelse MP gjort med regeringen. Om ni inte kan stå för er egen politik – bryt uppgörelsen, skriver Mariam Osman Sherifay (S).
I en artikel på SVT Debatt uppmanade Miljöpartiets Maria Ferm nyligen regeringen att inte utvisa 15-åriga Ali till Italien. Detta är anmärkningsvärt eftersom partiet själva gjort upp med regeringen om migrationspolitiken.
Listan över kontroversiella utvisningar sedan den ”historiska uppgörelsen” i mars 2011 är lång. Några exempel; så sent som den 7 september tvångsavisades 18-åriga Ali till Italien i smyg, därför att polisen befarade protester. Det var inte första gången det hände, i år har över hundra flyktingbarn i Sverige fått beskedet att de ska tillbaka till just Italien.
Kritiken mot Italien har i dessa ärenden länge varit hård. Den 23 februari i år fördömdes Italiens brott mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter av EU-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, då de uppbringade och återsände eritreanska och somaliska flyktingar till Libyen.
Rapporten The Living Conditions of Refugees in Italy från förra året, skriven av två jurister verksamma i den tyska frivilligorganisationen Pro asyl, ger vid handen att omständigheterna för asylsökande i landet är utomordentligt hårda. Amnesty International har kritiserat Italien vid flera olika tillfällen. I EU-Observer misstänker eritreanska flyktingar att Italien medvetet håller flyktinglägena i dåligt skick för att därigenom skrämma iväg nya flyktingar. Det betydelsefulla fascistiska separatistpartiet partiet Lega Nords ledare Umberto Bossi, har till och med föreslagit att flyktingbåtar från Afrika ska sänkas av italienska örlogsfartyg i Medelhavet.
På många andra ställen i Europa har misstanken om att något är ruttet i den italienska flyktingpolitiken slagit rot. Danmark och Finland har exempelvis stoppat alla utvisningar av minderåriga till Italien. Att migrationsminister Tobias Billström försvarar Sveriges utvisningar av minderåriga till Italien förvånar väl ingen. Det ligger liksom i linje med Moderaternas migrationspolitik att inte ta hänsyn till humanitära skäl. Inte ens att 32 flyktingbarn nu gått under jorden för att slippa utvisas besvärar honom. Att barn syr i hop sina munnar eller försöker begå självmord, hellre än att skickas till Italien, är uppenbarligen inte ett problem enligt migrationsministern.
Men att regeringen fattar dessa beslut enligt överenskommelse med Miljöpartiet, ser vi som bekymmersamt. Då partiets företrädare gång efter annan kritiserar sin egen politik i medierna ekar det mest tomt. Ordspråket säger: handlingar talar högre än ord.
När bryter Miljöpartiet överenskommelsen med regeringen i fråga om migrationspolitiken?
När kommer Miljöpartiet att kräva barnens bästa först, EU-förordningar sedan?
Om det finns goda skäl att misstänka att Italien inte tar någon större notis om flyktingars mänskliga rättigheter, om det finns skäl att misstänka att Italien ställer konventionerna om barnens rättigheter på undantag, är det inte skäl nog att skrida till handling?
Det är nu dags att Miljöpartiet kräver att 15-åriga Ali får permanent uppehållstillstånd och vård av BUP tills han blir frisk och kan få en mänsklig tillvaro i Sverige; att amnesti utfärdas för de barn som inte vill resa till Italien. Eller åtminstone att utvisningarna av barn till Italien stoppas.
I en artikel på SVT Debatt uppmanade Miljöpartiets Maria Ferm nyligen regeringen att inte utvisa 15-åriga Ali till Italien. Detta är anmärkningsvärt eftersom partiet själva gjort upp med regeringen om migrationspolitiken.
Listan över kontroversiella utvisningar sedan den ”historiska uppgörelsen” i mars 2011 är lång. Några exempel; så sent som den 7 september tvångsavisades 18-åriga Ali till Italien i smyg, därför att polisen befarade protester. Det var inte första gången det hände, i år har över hundra flyktingbarn i Sverige fått beskedet att de ska tillbaka till just Italien.
Kritiken mot Italien har i dessa ärenden länge varit hård. Den 23 februari i år fördömdes Italiens brott mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter av EU-domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, då de uppbringade och återsände eritreanska och somaliska flyktingar till Libyen.
Rapporten The Living Conditions of Refugees in Italy från förra året, skriven av två jurister verksamma i den tyska frivilligorganisationen Pro asyl, ger vid handen att omständigheterna för asylsökande i landet är utomordentligt hårda. Amnesty International har kritiserat Italien vid flera olika tillfällen. I EU-Observer misstänker eritreanska flyktingar att Italien medvetet håller flyktinglägena i dåligt skick för att därigenom skrämma iväg nya flyktingar. Det betydelsefulla fascistiska separatistpartiet partiet Lega Nords ledare Umberto Bossi, har till och med föreslagit att flyktingbåtar från Afrika ska sänkas av italienska örlogsfartyg i Medelhavet.
På många andra ställen i Europa har misstanken om att något är ruttet i den italienska flyktingpolitiken slagit rot. Danmark och Finland har exempelvis stoppat alla utvisningar av minderåriga till Italien. Att migrationsminister Tobias Billström försvarar Sveriges utvisningar av minderåriga till Italien förvånar väl ingen. Det ligger liksom i linje med Moderaternas migrationspolitik att inte ta hänsyn till humanitära skäl. Inte ens att 32 flyktingbarn nu gått under jorden för att slippa utvisas besvärar honom. Att barn syr i hop sina munnar eller försöker begå självmord, hellre än att skickas till Italien, är uppenbarligen inte ett problem enligt migrationsministern.
Men att regeringen fattar dessa beslut enligt överenskommelse med Miljöpartiet, ser vi som bekymmersamt. Då partiets företrädare gång efter annan kritiserar sin egen politik i medierna ekar det mest tomt. Ordspråket säger: handlingar talar högre än ord.
När bryter Miljöpartiet överenskommelsen med regeringen i fråga om migrationspolitiken?
När kommer Miljöpartiet att kräva barnens bästa först, EU-förordningar sedan?
Om det finns goda skäl att misstänka att Italien inte tar någon större notis om flyktingars mänskliga rättigheter, om det finns skäl att misstänka att Italien ställer konventionerna om barnens rättigheter på undantag, är det inte skäl nog att skrida till handling?
Det är nu dags att Miljöpartiet kräver att 15-åriga Ali får permanent uppehållstillstånd och vård av BUP tills han blir frisk och kan få en mänsklig tillvaro i Sverige; att amnesti utfärdas för de barn som inte vill resa till Italien. Eller åtminstone att utvisningarna av barn till Italien stoppas.
Visar 5 kommentarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Visar 10 av totalt 14 kommentarer.